Nutellaterapi
En annan bra grej med att gå på bio här är att det bara kostar 35 kronor för oss studenter på tisdagar (Y).
Idag har jag inte gått i skolan utan valde att ta sovmorgon då vi kom hem från bion klockan 1am last night. Efter frukost gick jag till gymmet och tränade tills jag nästan inte kunde stå på benen. Duschade och gjorde mig i ordning för att åka till West Village igen för ett möte med min chef och för att fotografera lite mer. På tåget in satte sig en man med sin dotter bredvid mig och som vanligt är amerikanare aldrig rädda för att börja prata med främlingar. Alltid lika kul och intressant. Han var nog i fyrtioårsåldern, hade bott i New York i femton år. Hans dotter var sjuk på något sätt, autentisk eller något sådant, men söt var hon. Efter halva resan tittade hon plötsligt upp från sin i-pad, lutade sig över sin fars knä och la sina händer över mina, tittade mig i ögonen och frågade om jag var en nanny. Sen kastade hon sin ipad i mitt knä och ville att jag skulle hjälpa henne med något spel som jag aldrig sett förut. Hennes pappa var väldigt tålmodig och hade tågresan på sig att berätta om vad dem brukade göra tillsammans, att dotterns mamma lämnat dem för ett och halvt år sedan, att skolorna här i USA är väldigt dyra (speciellt för barn som har lärsvårigheter), att han har en ny flickvän som bor i Harmlem, att dem precis förlovat sig och att hon gillar att shoppa kläder från H&M. Hade jag varit i Sverige och varit med om det här hade jag säkerligen tyckt att det varit lite creepy, men här är det så naturligt att det till och med känns naturligt för mig.
Väl på café sNice satt jag sällskapslös i 45 minuter i väntan på min chef. Trots att jag skickade honom ett mail kl 2am denna onsdag då jag bad om en bekräftelse av vårt möte som han bekräftade några timmar senare dök han inte upp. Trött på att ödsla tid på ingenting tog jag mina saker och började promenera längs med Horatio Street för att fotografera några nya platser. På väg tillbaka till tunnelbanan passerade jag café sNice igen och precis just då hoppar min chef ut på gatan. Han hade (trots hans bekräftelse av mötet) tagit fel på tiden med en och en halv timma. Men bra var det att vi sågs för vi fick mycket gjort och som vanligt lärde jag mig en massa. Jag tycker faktiskt väldigt mycket om min nya chef.
Nu hemma i Tarrytown, helt slut. Ont i huvudet av troligtvis för lite vatten, ont i ryggen av att bära runt på väska med allt inklusive min kamera på ena axeln och en dator på andra axeln och sorligt nog kan jag känna en väldigt opassande benhinneinflammation smyga sig på. Men nu kom min roomie just in genom dörren med toast med nutella som vi ska njuta av medan vi pratar av oss om våra dagar.
/ J
